Jag är en människa som ständigt får jobba med att våga kliva "outside the box".
När jag var barn var jag rädd för det mesta som var nytt,
mina föräldrar har fått pusha mig ordentligt och ibland nästan tvingat mig
- för att sedan få dra mig därifrån.
Idag är jag duktigare på att våga, men får jobba med mig själv innan
och oftast med nervös-klump i magen i början.
LillaE gav mig en sådan inspiration när jag klippte gräset igår.
Storasysters trehjuling är alldeles för stor.
Men hon antog utmaningen, försökte klättra upp, trillade,
och försökte igen och igen och igen.
Visst, hon lyckades inte ta sig upp, men hon gav inte heller upp.
Och det är ju dit man vill komma.
Att våga försöka. Då är ju hälften vunnet.
Den dagen hon kommer upp kommer hon fortsätta kämpa,
kämpa för att lära sig ta sig framåt.
Storasyster kan ju det, men hon förstår inte pedalerna,
utan sparkar sig fram.
DVS. Hon har hittat ett sätt att ta sig fram, det är inte det "perfekta" sättet,
men det funkar bra så länge.
Deras entusiasm över att försöka ska jag bära med mig i själen.
Där finns inga tankar om att misslyckas, eller massa tänk om tankar.
Bara ivern att lära sig mer och se om man kan!
Vad som skrämmer är ju väldigt individuellt och kan väl gälla ALLT.
Men i mitt jobb som Wellness Coach möter jag ofta rädsla för förändringar.
Men vad har man att förlora?
Ohälsa, trötthet, kilon, en sämre kondition, en svagare kropp osv?
Träning, gym och träningsgrupper skrämmer, rädsla för att inte orka,
rädsla för att andra ska tänka något, rädsla för att misslyckas mot sig själv.
Men kommer man orka mer om man väntar i soffan?
Nya matvanor skrämmer med,
tänk om jag äter fel, glömmer ett mellis, faller för frestelsen?
Jo, troligtvis kommer det hända då och då,
men vad gör det?
Allt behöver inte vara perfekt och spikrakt, livet funkar inte så!
Men livet är för kort för att ångra att man inte ens försökte!
Så sätt fart, vad väntar du på?
Våga riskera ett misslyckande - för vem vet - det kanske går vägen!
Kramar
