April-väder-deluxe med ös-regn på tvären varvat med solsken.
Även om jag älskar träning och att utmana min kropp
är jag ju som mänskligheten i många fall också bekväm.
Jag gillar att nöta kilometrar i bekvämlighetszonen tempo som
är lagom jobbigt.
RöhnischRunningSchool tvingar mig att gå ur den där zoonen.
Och efter dagens långpass insåg jag att allt sitter i huvudet.
Jag måste bli bättre att tro på mig själv
och våga låta det som blir jobbigt få göra lite ont.
Jag bestämde mig för att strunta i tidsangivelserna på dagens pass.
Man skulle springa 12km i 5.30-6.00 min tempo.
Men sist jag sprang efter tidstänket blev jag så stressad
och allt blev bara tungt och negativt.
Jag gav mig av och även om jag inte direkt tänker
"Du klarar inte detta",
så finns tankar som, "kan jag springa så långt", "är det inte för jobbigt".
Och allt känns ju då självklart tyngre.
När jag avverkat ca 9,5 km började det snarare kännas lättare.
Då kom flowet, för jag insåg att jag faktiskt skulle fixa det.
Sen att det också visade sig att jag hållit tidsangivelserna var
en bra egoboost efter passet.
Men pannbenet och självförtroendet måste bli starkare.
Hur sjutton tränar man upp det?
Blev erbjuden sällskap av en god vän på dagens pass dessutom,
men nä du, livrädd för att inte fixa det i samma tempo tackade jag nej.
Så här ligger en stor utmaning, utöver att våga springa mot det jobbiga.
Så sitter du på bra tips tar jag gladeligen emot dem.
Nä, nu ska jag mysa vidare med mina trötta ben.
Väcka sjusovar S och gå till lekparken.
Ha en fortsatt skön Söndag,
Kramar