Ibland får man till löppass som ger sådana kickar.
Det känns som benen går av sig självt och man känner sig oövervinnerlig.
Men så finns det ju också de passen som upplevs tvärt om.
Man får kämpa varje steg och endast i nedförsbackarna
känns det någorlunda härligt.
Gårdagens pass var ett sådant pass.
Benen var med mig ganska bra, men inte huvudet.
Visst kan jag göra en lång lista med orsaker:
*Blöt snö och slirigt underlag
*Lite dåligt med sömn i veckan
*Trött i huvudet
*Träningsvärk i bål efter lördagens rygg- och mag-pass
*Lite småsnuvig
*2 veckor utan just ren löpning pga lite för mycket annat
osv osv osv.
Visst måste man ibland se över varför
vissa pass känns tunga.
Men jag tror också man ibland bara måste bita
ihop och inte fastna i ursäkter.
Så på gårdagens pass la jag fokus på att bara springa.
Inga mål om tider eller kilometrar,
inga intervaller eller andra tankeupplägg.
Utan bara springa för att få frisk luft, motion
och rasta hunden.
Hur tar ni er igenom de tyngre passen psykologiskt?
För så är det ju faktiskt med all träning oavsett träningsnivå och intresse:
vissa pass flyter helt enkelt lättare än vissa.
Ha nu en härlig start på veckan,
Kramar




