Igår var det 2,5 år sen denna lilla dam kom till världen.
En dag som kommer minnas för livet.
Hon hade redan då busat till det och lurat alla genom att fixera rumpan
och fick komma till världen genom ett oväntat kejsarsnitt.
Idag är hon en, vad jag förstått, helt normal 2,5åring.
Ömsom full av kärlek och gos,
ömsom gör hon sin mamma gråhårig genom hyss, envishet och en tjurskallighet utan dess like.
Det ska väl erkännas att jag och MrJ diskuterade någon gång under väntans tid
att vi kanske inte skulle mixat våra gener.
Då båda bär på ganska mycket envishet, tjurighet och humör.
Och det visar sig ordentligt vissa stunder i 2,5 års format.
Nämnde till en vän för ett tag sen att jag vissa stunder tänker tanken "nä nu stryper jag henne"
(nä ni behöver inte ringa soc, skulle aldrig gå till handling).
Min vän blev härligt glad och lättad av att höra detta.
Hon brottades med ett dåligt samvete över att vissa dagar tänka det samma
och att det är VÄLDIGT skönt att lämna sina små på dagis och åka och jobba.
Hon bad mig till och med skriva om det här.
Jag har en inställning som tycker det är helt okej att ibland känna att barnen är "hopplösa".
Man vill bara stänga in sig och skita i att vara vuxen och ta ansvar att fostra.
Tror det är mer onormalt om man inte känner så vissa stunder.
Det handlar ju inte om att jag inte älskar mina barn och gör vad som helst för dem.
Det handlar ju om att jag är en människa som om och om igen
inte orkar ta hur mycket trots och fighter som helst.
Så för att överleva trotset väljer jag mina fighter.
Vissa hyss får man se genom fingrarna för, för att ha energi till andra, lite värre påhitt.
Sen ser jag till att samla energi, att få andrum, genom träningen.
Där fyller jag på med härliga endorfiner och får rensa huvudet.
Efteråt är jag FitForLife och har kraft att ta nya duster.
Sen ekar mantrat i mitt huvud med:
"det är ett friskhetstecken, ungen har vilja och kommer gå långt"
om och om igen och så räkna till 100 och andas.
Men när dagen är slut minns jag ändå bara de goa stunder vi haft.
Så nu ska vi ta dusten om vad som inte ska ätas till frukost,
tänderna som inte ska borstas och om vilka kläder som ska på
innan vi ger oss iväg på mammaträning som idag blir i lekparken.
Ha en riktigt härlig Tisdag,
Kramar
2 kommentarer:
Jo då, nog känner alla så ibland. O man känner sig som världens sämsta mamma när an blir arg och ryter till.
Vår dotter är ju nio, och det är en ny utvecklingsfas det.. He he, små barn små bekymmer sägs det ju;)
Så andas djupt och ta sig igenom de där perioderna är nog vad man får göra..
O sen, de där orden i örat, de underbara kramarna, den oändliga kärleken... Då smälter hjärtat igen:)
Ha en fin dag! Kram Anna
I vår perfekta familj skulle det aldrig komma i tanken!! NOT!!! jisses här kan taket lyfta sig ibland!
Vänta tills hon blir 10 år;-)
Du och din vän är INTE ensamma... så många ggr jag tänkt det ena och det andra...
Noah är riktigt i en fas där allt ska göras själv och med en bror som är åtta år äldre så ska man ju göra som honom också...
Tyvärr får jag erkänna att Wiggo som är 10 snart behandlas ibland som om han är äldre, men det är mycket också för att han är en duktig kille, han åker buss hit o dit, cyklar längre till kompisar, är ensam hemma och fixar mat och mitt i allt detta är han fortfarande liten... så när han total vägrar att bädda sängen kanske jag som mamma faktiskt ska tänka om innan jag ryter att det är mycket annat han är bra på!
Sen tycker jag att vissa saker skall det hjälpas till med hemma (både min man och jag är uppvuxna med mindre sysslor hemma)
men visst det gör ont i hjärtat av att bli arg men det är inte en dans på rosor!
Jag läste någon mamma krönika där hon skrev att "gå på toa ensam är lyxigare än att åka på spa" tyckte det var lite roligt och stämmer nog på många av oss...
kramar Sandra
Skicka en kommentar