Att konfrontera DEN det gäller kan så frön!

I förgår hade jag kunnat skriva en hel novell om det här med 

att det är bättre att fråga personen i frågan om hur den mår än andra.

(Missade du det kan du läsa det HÄR.)

Men då hade ingen orkat läsa allt, så här kommer en liten

fortsättning på mina tankar kring varför:

Det kanske mest självklara är ju att personen i sig kan ge rätt svar, 

och det upplevs inte lika snokande som det gör när man går via andra.

Men sen är det faktiskt så att OM jag nu inte hade mått bra.

Så hade du sått ett frö.

Under de 8-9 åren jag var sjuk i ätstörningar och träningsmissbruk

var det 2!!! vänner och 1!!! lärare som verkligen vågade sätta sig ner och prata med mig.

(Utöver min stackars familj som jag idag gråter över 

när jag tänker på hur jag bemötte deras kärlek och oro)

Minns extra väl när min underbara barndomsvän satt där och grät av oro framför mig.

Just då fick de ingen respons, jag var avstängd och kall och utan självinsikt.

Men det var inte förjäves.

För även om de själva inte förstod det då, så hjälpte dem mig mycket.

Dels så visade de att de såg mig och smärtan som fanns inuti.

Men dels så sådde de också ett frö.

Ett frö som sakta sakta började gro, att detta är inte normalt.

Detta är inte hållbart, man kan inte leva så här.

Och den dagen jag väl valde att börja försöka kravla mig upp ur mitt svarta hål

så fanns deras ord ekande kvar i huvudet.

Även om vägen upp var lång och krokig

och även om jag då och då ramlade ner och fick börja om så hjälpte dem mig

att komma upp till toppen.

Så att våga konfrontera personen det gäller visar medmänsklighet.

Vi är så jäkla rädda för att konfrontera bara.

Men vad kan hända?

Det värsta är väl att bli avsnäst med ett: det har inte du med att göra.

Okej, backa undan, och sen då? Så farligt är det väl inte?

Eller så kanske du får en förklaring, en fördjupning i hur personen tänker.

Eller kanske sår du ett frö.

Tänk på det nästa gång ni undrar något om någon annan.

Kramar