Wincent - Att stå bredvid som förälder - Hjärtebarn

Detta är del 3, sista delen, om Wincents tuffa start i livet.

Del 1 hittar ni HÄR och del 2 HÄR.

I detta inlägg får ni läsa min kära vän Annas

(Wincents mamma)

egna ord om tiden i Lund och efter.

"För att sammanfatta de sju veckorna i Lund så var det extremt slitande, 

vågade man lita på livet? 

Skulle vi få med oss Wincent hem? 

Tankarna var många och man slets mellan hopp och förtvivlan många gånger. 

Ena stunden kändes allt bra, nästa så trodde jag han skulle dö. 

Det var svårt att knyta an till honom, jag var rädd att om jag tog mig till honom för mycket

 som mamma skulle han tas bort från mig. 

Sedan den kluvna känslan av att vara borta från vår andra son, Gustav, jättejobbigt!

När jag ser tillbaka på sjukhustiden ser jag att jag troligtvis var nere i en depression, 

fast jag flöt precis på ytan, för jag var tvungen! 

Jag minns inte alls mycket, tog jättelång tid innan jag fattade vad han hade för hjärfel. 

Min man var mer införstådd i alla termer och visste mycket mer än jag.

 Han skötte medicineringen mm, medan jag bara fanns där och höll Wincents hand.

I Lund fick vi träffa många familjer som hade hjärtbarn, vi fick vänner för livet. 

Vi fick även höra många varningar om hjärtbarn, 

att de inte orkar lika mycket som andra barn, att de äter sämre, att de sover mer, 

att de fryser lättare, att de utvecklas senare mm. 

 Men det går inte att jämföra något hjärtbarn med något annat hjärtbarn. 

Alla har unika hjärtfel och vissa får problem under livets gång med vissa saker, andra inte. 

Det är så induviduellt.

Wincent har haft problem med förkylningsastma under de två första åren.

 Då har vi inhallerat honom varje gång.

 Förkylningarna har varit utdragna. 

Den första hösten och vintern fick han synagis sprutor mot rs-virus.

Läkarna va mycket negativa o visste inte hur de skulle gå. 

De vågade inte hoppas på en sådan bra utgång. 

Och en av läkarna va mycket förvånad när vi åkte hem så tidigt i hennes ögon. 

Hon hade nog räknat med att ha oss där längre. 

En solskenshistoria har läkarna uttalat sig!

När man gått igenom något sådant här, blir man så tacksam för livet. 

Men, det finns också en rädsla för hur snabbt livet kan tas från en.

Och det sätter sina spår, kanske för livet, kanske känslan lättar med tiden?

Tacksamma är vi iallafall för att det finns sådana underbara människor 

som vill utbilda sig och kan rädda små liv. 

Vården i denna högre instans är suverän idag!"

Detta var sista delen om Wincent för nu.

Kanske han återkommer, det vet man aldrig.

Men uppmärksamheten de två tidigare inläggen fått är rörande,

och med all rätt.

Hjärtebarnen måste få en större plats i vårt avlånga land.

En av de vanligaste "sjukdomarna" barn föds med.

Och som jag skrivit tidigare:

Omkring 3 familjer får dagligen beskedet att deras barn fötts med hjärtfel.

Så sätt fart på konditionsträningen, instagramma bilden och hashtagga
#Februarihjärtat
så hjälper ni mig hjälpa hjärtebarnsfonden.
Ha en härlig start på veckan,
Kramar