Detta är del 3, sista delen, om Wincents tuffa start i livet.
I detta inlägg får ni läsa min kära vän Annas
(Wincents mamma)
egna ord om tiden i Lund och efter.
"För att sammanfatta de sju veckorna i Lund så var det extremt slitande,
vågade man lita på livet?
Skulle
vi få med oss Wincent hem?
Tankarna var många och man slets mellan hopp
och förtvivlan många gånger.
Ena stunden kändes allt bra, nästa
så trodde jag han skulle dö.
Det var svårt att knyta an till
honom, jag var rädd att om jag tog mig till honom för mycket
som
mamma skulle han tas bort från mig.
Sedan den kluvna känslan av att
vara borta från vår andra son, Gustav, jättejobbigt!
När jag ser tillbaka på sjukhustiden
ser jag att jag troligtvis var nere i en depression,
fast jag flöt
precis på ytan, för jag var tvungen!
Jag minns inte alls mycket, tog
jättelång tid innan jag fattade vad han hade för hjärfel.
Min man
var mer införstådd i alla termer och visste mycket mer än jag.
Han
skötte medicineringen mm, medan jag bara fanns där och höll Wincents hand.
I Lund fick vi träffa
många familjer som hade hjärtbarn, vi fick vänner för livet.
Vi
fick även höra många varningar om hjärtbarn,
att de inte orkar
lika mycket som andra barn, att de äter sämre, att de sover mer,
att de fryser lättare, att de utvecklas senare mm.
Men det går
inte att jämföra något hjärtbarn med något annat hjärtbarn.
Alla har unika hjärtfel och vissa får problem under livets gång
med vissa saker, andra inte.
Det är så induviduellt.
Wincent har haft problem med förkylningsastma
under de två första åren.
Då har vi inhallerat honom varje gång.
Förkylningarna har varit utdragna.
Den första
hösten och vintern fick han synagis sprutor mot rs-virus.
Läkarna va mycket negativa o visste inte hur de skulle gå.
De vågade inte hoppas på en sådan bra utgång.
Och en av läkarna va mycket förvånad när vi åkte hem så tidigt i hennes ögon.
Hon hade nog räknat med att ha oss där längre.
En solskenshistoria har läkarna uttalat sig!
När man gått igenom något sådant
här, blir man så tacksam för livet.
Men, det finns också en rädsla för hur snabbt livet kan tas från en.
Och det sätter sina spår, kanske för livet, kanske känslan lättar med tiden?
Tacksamma är vi iallafall för att det finns
sådana underbara människor
som vill utbilda sig och kan rädda små
liv.
Vården i denna högre instans är suverän idag!"
Detta var sista delen om Wincent för nu.
Kanske han återkommer, det vet man aldrig.
Men uppmärksamheten de två tidigare inläggen fått är rörande,
och med all rätt.
Hjärtebarnen måste få en större plats i vårt avlånga land.
En av de vanligaste "sjukdomarna" barn föds med.
Och som jag skrivit tidigare:
Omkring 3 familjer får dagligen beskedet att deras barn fötts med hjärtfel.
#Februarihjärtat
så hjälper ni mig hjälpa hjärtebarnsfonden.
Ha en härlig start på veckan,
Kramar
2 kommentarer:
Jag ryser och blir lika tårögd och berörd som av del 1 o 2...
vilken resa.. och även om Anna "bara" hållt handen som hon skriver och mannen gett medicin så har det arbetat som ett team... vilken resa det går absolut inte att sätt sig in i hur det har varit/är...
Kramar Sandra
<3 <3 <3 Kram Anette
Skicka en kommentar