Vattenträning och att övervinna rädsla!

Jag har aldrig varit något vattendjur. 

Alltid haft stor respekt för vatten så länge jag kan minnas. 

Så dessa 400m som ska simmas på triathlonet om ca en månad känns lite läskiga. 

Tror jag sett för mycket på film för när jag simmar ute kommer tankar på fiskar som kan bitas/äta upp mig, lik som ska flyta upp framför mig och spökhänder som ska dra ner mig i djupet. 

Avskyr dessutom när sjögräset slingrar runt benen eller när man möter på tång. 

Förra helgen simmade jag ca 4 meter ut från bryggan. Sen kom paniken. 

Men efter att ha diskuterat utesim med andra tränings entusiaster på en fb-grupp jag är med i kom upplysningen om att jag verkligen inte är ensam, och att flera som tänkt och känt som jag kommit över sin rädsla. 

Så med beslutsamhet och tanken om att "kan andra måste ju jag kunna" har jag nu lyckats ta flera simturer över viken här vid stugan som är 100m enkel tur. 

Först med sällskap och nu i eftermiddag själv, men med MrJ i en badring, fiskande  i vattnet. Och känslan efteråt är vinst, egoboost deluxe. 

Nu ska jag bara lära mig andas, för andligen hamnar långt upp, ytlig. Och pulsen är hög när jag kommer i mål. 

Men jag tragglar vidare, fast besluten att man kan lära sig allt man vill. 

För bättre motionsform riktigt varma sommardagar får man ju leta efter, dessutom lättillgänglig i vår sjörika land med mycket hav runt. Och kräver ju minimal utrustning, för någon form av badkläder äger ju de flesta. 

Så detta får bli träningstipset för idag. 

Ha en härlig fredag,

Kramar