Låta skorna stå på hyllan....

Det här med att "lyssna på kroppen"

 har jag alltid haft ganska svårt för även om jag blir bättre och bättre. 

Senaste tiden har det varit många bollar i luften varvat 

med sjuk litenE som haft sämre aptit och därmed även velat äta på natten. 

I torsdags kväll sa kroppen ifrån, 

min känsliga mage kom fram och febervärk i kroppen.

 Somnade strax efter barnen vid 19.

 Sen har de fått vara en mycket lugn helg utöver lite födelsedagsfirande

 i Lördags för min underbara svägerska. 

Dock va inte kroppen helt nöjd med det så igår spenderades dagen i sängen 

med min krångelmage som kommer fram när jag lyssnar lite för sent på kroppen. 

Vår ruset nalkas på onsdag och träningsplanen var löppass både lördag och idag.

 Men jag vilar i form istället.

 Målet som var att springa under 25 får jag se hur jag gör med. 

Kroppen och dagsformen får avgöra. 

Visst är det trist, men jag har bara en kropp och det kommer fler lopp.

När jag var på Lofsans föreläsning i början av april sa hon något mycket klokt jag tog med mig. 

Sjukdom är INTE vila. 

Jag kan lätt erkänna att jag räknat sjukdagarna som vila 

och skyndat igång efter för "nu har jag ju vilat en hel vecka", typ. 

Men kroppen jobbar ju som sjutton för att göra oss friska. 

Därför ÄR det viktigt att starta lugnt. 

Och har man som vardag att köra 4-5 pass i veckan bör man starta med kanske 2, 

alltså ta lite extra vila innan man kör igång igen. 

Hon har tidigare också pratat eller skrivit (minns inte helt)

om att sjukdom inte är ett tecken på dålig hälsa, 

det handlar om hur fort man kommer tillbaka igen efter. Alla blir sjuka då och då. 

Så idag blir det bara en liten kortrunda med Dix i skogen, 

njuta av frisk luft, lyssna på fåglarna, älska all grönska som exploderat, 

busa och köra lite lydnad och sök. 

En sådan där återhämtningstur för både kropp, knopp och själ. 

Är ni duktiga på att lyssna på kroppen? Och räknar du sjukdom som vila precis som jag gjort?

Ta hand om er och ha en härlig start på veckan,

Kramar